Saknar tiderna när det bara var du och jag och inga bekymmer i världen. Kommer du ihåg? Bra du, jag och gungställningen. Alltid gungställningen. Varje gång, samma mötesplats, samma blyga start och samma starka vänskap. Vi kanske inte är de bästa av vänner, vi kanske inte känner varandra innan och utan, vi kanske inte umgås mer än runt 5 dagar per år, men vi är fortfarande vänner. Vänner som har en gemensam grund och efter snart 14år så kan man väl säga att vi har en vänskap som består, eller?5 dagar per år är inte mycket och det är inte alltid vi är nöjda med den tiden men vi pratar i vilket fall som helst minst 1 gång i veckan. Vi vet vart vi har varandra och vi vet att vad som än händer i våra liv på våra respektive orter så spelar det ingen roll när vi ses hos våra morföräldrar. Vi dömer inte den andra utan har bara en rolig tid tillsammans som vänner. 13, snart 14 år sedan vi möttes... den 21 maj -93. En dag som jag kanske inte minns men foton säger mer än tusen ord och bilden på oss i var sin gunga säger en hel del. Vänner förevigt står nästan skrivet rakt över den.

Känslor, känslor och ännu mera känslor. Snacka om att de kan röra till det i ens huvud ibland... men det är ganska befriande också.Om 30 minuter ska jag åka upp på ishallen. Har bestämt mig för att trots allt åka upp och kolla på J18 mot Brynäs. Vill fortsätta att följa dem på väg på toppen och slutspelet. Har ju sett nästan alla deras hemma matcher den här säsongen och varför missa en när jag ändå inte har något bättre för mig liksom? Jag har bara suttit inne och häckat hela dagen så en tur upp på ladan kan bara göra mig gott. Dessutom så kanske man kan träffa nån rolig människa med lite flyt.För övrigt så är jag väldigt skoltrött. Jag är less på allt som har med skiten att göra. Läxor, deadlines, redovisningar, prov, lärare, lektioner, klasskamrater, övriga elever, ämnen. You name it. Jag är så less så jag kan bara spy på hela skiten. Och då har jag inte ens ett hälften så jobbigt schema nu som i höstas... men grejen är väl det att man nu har kommit in i det hela med gymnasiet och det är inte lika nytt och spännande längre. Allt bara blandas i en grå sörja. Men man får väl härda ut. Det är ju trots allt bara vecka 6, 7, 8 och 9 kvar innan man går på sportlov. Då ska jag sova till 12 varje dag och inte lägga mig före 2 och jag ska se på alla NHL matcher som sänds under den veckan. Hockeytrött kommer jag nog däremot aldig att bli riktigt. Visst har jag kännt mig lite små less under hösten och över julen och sådär men det är i stort sätt över nu och jag ser nästan fram emot varje timme där uppe igen. Jag är ju uppväxt där så det är ju på många sätt "hemma". Jag trivs där uppe. Det finns i stort sätt allt där uppe som jag behöver. Jag kan hitta min bästis med familj där uppe 80 gånger av 100 och sedan så finns ju resterande familjen min där uppe rätt ofta också. Dessutom så finns det en massa andra roliga människor där uppe och även killar att spana på :) Och tjejkompisarna i laget finns också att hitta där uppe (duh). Jag är och förblir förmodligen en hockeytjej i ur och skur.

Varför är det så svårt för vissa av tjejerna att förstå att vi spelar för varandra. Det är så enkelt. Hockey är en lagsport, har så alltid varit och kommer så att förbli. Det gäller att spela för laget, varandra och för det som hela klubben står för. Men somliga varkar ha mer än svårt att förstå att "we're all in this together". VI är ett lag och ändast VI kan ändra på resultaten när dom går emot oss. Vi får helt enkelt aldrig ge upp. One for all and all for one. Enkel matematik. Ensam är inte alltid stark.Ja, med det färdig diskuterat så kan vi gå vidare. I och med att hockeyn är slut för idag så betyder det att jag ÄNTLIGEN kan ta helg... för en dag åtmindstonde. Imorgon är det nämligen INGET som kan tvinga mig upp på ladan, utan om jag ska upp imorgon för att kolla på J18 så är det på egna vilkor. Igår så hade jag ju inget val eftersom jag skulle stå i kiosken. Och idag hade jag ju helle ringet val eftersom vi skulle ha match. Men jag ångrar inget, och jag ahr ju själv gett mig in på det här. Jag tog frivillit på mig kiosken och jag är själv valt involverad i damlaget. Så jag ska inte klaga. Och det finns väl egentligen inget att klaga på efter de här två dagarna, mer än möjligtvis dagens resultat... det aldrig roligt med en förlust... men däremot så fick jag ju träffa domarn... och han är alltid upppiggande att möta, även om han nu ska vara en besserwisser *räcker ut tungan* ;PUsch, nu är jag verkligen jätte hungrig. har inte ätit något sen frukosten iom. att det inte blev frukost föränn runt 1 och sedan så bar dte ju iväg upp på ladan pga. att A-laget hade match innan vi hade(Igen, precis som förra helgen). Och jag kom hem från våran match för bara...15 minuter sedan... undra om det verkligen finns något att äta här hemma igentligen?? Måste nog ta en köks inventering... HUNGRIG!